Ja, så är det.......
Vi måste gå vidare i livet trots att vi drabbats av stor sorg och ledsamhet.
Allt var så fint, så fint och högtidligt. Hoppas att Pappa i sin himmel tyckte det också. Massor av skog och natur på kistan, rosor och iskonvalj tillsammans med skogens alla mossor, granris, enris, pinnar med skägglav.....allt som tillhörde den natur han älskade och musik som han tyckte om, spelad av en mycket när och kär vän till mig som själv vet vilka vidder vår far trivdes i. Anki spelade Koppången på fiol, kompad av Pelle och tårarna rann i strida strömmar nedför kinderna. Snön singlade ner från himlen och tankarna fördes till vårt paradis där pappa kunde gå i timmar med sina hundar över vidderna. Sång av Anna-Karin B som sjöng så vackra sånger, bl.a Sissel Kyrkjebö, " Innerst i själen" .
Många var det som hedrade med sin närvaro och ännu fler som skickat minnesgåvor. TACK till alla!
Detta en högtid som många andra i livet, dop, konfirmation, bröllop........och naturligtvis bar vi våra dräkter för att hedra (även om pappa själv inte var någon som helst dräktbärare så tyckte han att det var fint och traditionellt). Här kommer en bild av Moradräkten som sorgedräkt, märks på den svarta eller blåa "magden" /förklädet.
Ja, vi ser glada ut och naturligtvis eftersom allt är över, vi är på väg hem och det känns som en lättnad ...........Efter detta så bytte vi magd på min egen modell, vi tog den röda så att dräkten åter blev en högtidsdräkt och tog några bilder på en vacker "vinterkulla". Ok inte i vinterdräkt med pälskjol, buren av släktings dotter, som jag tidigare visat här på bloggen, se här, men ändå....... i en "kasung" / pälsjacka skänkt av farmor Kerstin från Sollerön och mormor Barbro ´s schal.
Här med handvärmaren som jag sydde för några år sedan, här fryser du garanterat inte om händerna.....
Mina vackra "Moravantar" som jag fick av en släktings mammma (Anna-Lisa) när jag fyllde 20 år. Vackra! Stickade i tvåändsstickning!
Vi försökte göra en "bind uppum" med håret, läste i boken och gjorde så gott vi kunde. Vilken tur att vi får en liten kurs i detta med "hår upp bindning" inför konfirmationen......!
Så otroligt vacker den är, Kasungen! Få förunnat att äga en sådan, själv har jag aldrig haft en och denna måste användas NU,........konstigt va små kvinnorna var förr i tiden.....! Åtminstone tunna i armarna....!
Ja, detta var allt för denna gång. Nu kör vi vidare i livet och vi går alla mot ljusare tider. Massor av minnen finns kvar och naturligtvis kommer sorgen ännu att kännas lång tid framöver.......men vi får minnas det härliga och roliga och ta styrka av dessa minnen som finns i vårt inre.
Kram till er alla och tack för allt stöd i vår svåra och ledsamma stund.
Eva-Mari
6 kommentarer:
Hihihi.... Men go´ud vilken fin modell då! *host* :D
Den bästa av dem alla, min älskling! =O)
Vad vacker den är-kasungen!!
Förstår din sorg förlorade själv min älskade pappa förra året i januari. Att göra ett avslut genom en fin begravning är ett sätt att få livet att gå vidare. Tänker ofta på min pappa och minns honom med glädje, vad han sa, hur han skrattade, hur han kramade mig både som barn och vuxen. Allt detta finns kvar vilket är fantastiskt och nå¨got att vårda.
Åh va fina Ni var när Ni följde med din pappa på hans sista färd. Jag tycker att dräkt är det bästa plagg som finns. Använder min till både glädje och sorg och man känner sig alltid rätt klädd.
Önskar Dig en skön vecka!
Kram Eva-Lis & Zaga
Så fint du skriver om din pappa. Ni har haft ett bra liv tillsammans och såklart är sorgen stor. Men kanske gör tacksamheten över de goda åren saknaden lite lättare med tiden?
Det känns väldigt småaktigt att som jag gnälla om sina egna kraftlösa dagar när jag läser dina inlägg om din älskade fars sjukdom. Men så är vi funtade vi människor... var och en upptagna i vår egen vardag.
Fast idag känns det betydligt bättre... ska besöka ett litet barnbarn på 3 veckor för första gången. Och det om något kan lyfta och förgylla en till synes trist januarisöndag!!
Må så gott.
Kram Eva-Mari
Skicka en kommentar